Vad vet min familj egentligen om mig?
Nästan igenting. De vet inte hur jag mår, de vet inte mina problem.
De vet inte varför Simple Plan och Tokio Hotel är min favorit band förutom
att jag tycker om deras musik oerhört mycket.
De vet inte vilka som är mina vänner, de tror jag fortfarande är vän
med vissa fast de är ute ur mitt liv.
De vet inte att jag känner mig som mest illa tillmods när jag måste sitta
med på olika familjer middagar. De vet inte att jag inte trivs i familjen.
De vet inte att jag är trött på att alla har någon, mamma har pappa,
danne har lisa, maja har jonas, farmor har mormor.
I alla spel vi gör så blir det bara automatiskt de paren som man är.
Jag hatar att danne är 12år och jonas 8år äldre. Det är så jobbigt.
Jag vill inte vara minst och den ensamma.

Så fort mamma är hemma en hel dag på semstern t.ex så blir jag bara
arg så fort hon pratar med mig, för hon förstår sig inte på mig på något
sätt. För det ända hon gör är att skrika på mig, dum förklarar mig.
Hon irriterar mig, och då jag faktist kan vara glad hemma är när hon inte
är hemma. Egentligen så skulle jag vilja att hon flytta härifrån, för då
skulle jag kanske kunna trivas här hemma.

Mina bröder är vad man med andra ord skulle kunna säga är perfekta.
Danne speciellet. De lyckas med det de gör, de känner hur mycket folk
som helst som respekterar de.
Jag är det så kallade svarta fåret i familjen. Jag lyckas nästan inte
med något jag gör. Jag passar inte in.
Det som gör mest ont är att mina bröder ser mig som en jobbig, misslyckad
snorrunge. Och det är de två personerna jag älskar mest av allt.
Det är de två jag ser upp till, och att jag betyder så lite för de det gör ont.